Två om förbjuden kärlek

Obs, spoilervarning, om man inte har läst de första delarna i serierna (skriver om Matchad här och Delirium här).

 Cassia lever i en värld där Samfundet styr och har benhård kontroll på sina invånare, samtidigt som de på ytan verkar vilja dem väl. Gillade första boken i serien väldigt mycket, tyvärr tycket jag inte den här var lika bra, känns lite som andra-boken syndromet (bra första bok, sämre andra (mellan) bok). I första boken upplevde jag kärlekshistorien som något som drev Cassias karaktärsutveckling och ifrågasättande av samhället framåt, men som ändå inte stod i centrum så mycket att det störde. Här upplever jag den istället som störig, det blir så mycket fokus på DEN STORA KÄRLEKEN (som självklart är heterosexuell), när jag tycker det finns så mycket mer. Vänner och familj nämns pliktskyldigt vid nåt tillfälle, men ses som mindre viktigt, helt underordnat tvåsamheten som absolut ideal. Störde mig bitvis på Cassia som karaktär, tyckte hon framstod som korkad och naiv vid vissa tillfällen, men det vägdes mycket upp av att jag verkligen gillar Ky som karaktär och att vi får följa hans berättarröst också. Gillade också mystiken kring Samfundet, vad vill de egentligen och varför handlar de som de gör, och hoppas få tydliga svar på det i sista boken.

Lena lever i en värld där kärleken ses som en sjukdom och man på sin 18-årsdag genomgår en operation för att "avlägsna" smittan. Jag var inte jätteförtjust i första boken och Lena som karaktär, men hon växte verkligen i mina ögon nu i andra boken. En bidragande faktor tror jag var skillnad i miljö och förutsättningar jämfört med förra boken, och att det gick från att handla om kärlek till förlust och att hantera det, samtidigt som man kämpar för sin överlevnad. Lena och hennes reaktioner känns plötsligt trovärdiga och hon blir en stark karaktär istället för att vara mesig. Tyvärr upplevde jag inte att jag kom nära någon annan karaktär än Lena, det fanns hela tiden en distans mellan mig och dem, vilket är synd då det känns som det kunnat bli ännu bättre om man fått lära känna dem och också brytt sig om deras öden och inte bara Lenas. Gillar också berättarsättet med att låta vartannat kapitel utspela sig i nutid och vartannat i dåtid. Ska bli spännande att läsa sista boken, även om jag är lite nervös för att den inte kommer att vara lika bra som den här.

Kort sagt, när det gäller de första böckerna i serien tyckte jag att Condie gjorde ett bättre jobb än Oliver, när det gäller de andra böckerna tycker jag precis tvärtom. Vad som dock är gemensamt för båda serierna är att jag tyvärr inte helt köper samhället och den värld som målas upp, har svårt att helt köpa det och tro på konceptet. Men det stör mig ändå inte jättemycket i min läsning och tycker fortfarande båda böckerna är spännande och läsvärda.